Julia Teddy

För en gångs skull är jag stressad. Tiden räcker inte till. Historiaprov, dans, vänner, sömn och mat och tusen småsaker. Fast på 459:an finns inget annat än att tänka. (Vad skall man annars sysselsätta sig med i en och en halv timme?) Jag kollade ut, åksjuk och allt, då hade stjärnorna tänts på himlen och plötsligt hade jag hur mycket tid som helst. Typ. Stjärnorna är eviga. Universum. Där har man inte bråttom. Det finns ingen tid där och stjärnorna lyste. Evigheten syntes i mitt öga.

Ridån har gått ned och världen är mörk i väntan på nästa konsert, musikal eller drama när ridån går opp imorgon igen. Aldrig tar dagarna slut. Tänk att få börja dagen med en helt ny scen. Nåväl, det är fortfarande afton och jag vill säga god natt till alla. Jag kommer göra piruetter i sömnen, stå i strålkastarna och leva i nuet när publiken applåderar. Min bästa dröm. Dröm sött du med. Kanske en dag går ridån opp och drömmen besannas. "Ta plats på scenen!"

//Jk