Julia Teddy

Jag vill se ut som kvinnan i H&M annonserna. Jag vill vara liten och lätt så att min prins bara skall kunna lyfta mig och bära mig till drömmarnas land. Det är min önskan, men den är inte verkligheten.

Det är verkligheten
Dansare ser speglar i varje riktning, sin kropp hundra gånger om i alla vinklar som kan åstadkommas med människokroppen. Naturligtvis är det inte alltid så smickrande. När vi knyter knut på kroppen och magen ser ut som ett zebraskinn, dålig liknelse jag vet. Men randigt. Som strängar på en gitarr. Valk efter valk, bilringar. Man ser lätt felen. Och inte minst alla de inbillade felen. Man äter mindre för att se bra ut i spegeln, men istället dansar man sämre för att man inte orkar. Vi dansare behöver äta lika mycket som min pappa, hantverkare och sånt folk. På tal om dem, om ni någonsin sett en golvläggares händer så vet ni hur våra fötter ser ut. Graciösa balettfötter så fina och slanka, pyttsan. Det är fem lager skinn och bergstarkt skinn. Tillbaka till ämnet.

När jag tänker efter så kan jag skratta ihåligt åt min fåfänga. Över mig själv. Tänker att jag borde fört dagbok när det var som värst för att riktigt komma ihåg de ritualer jag hade för mig. Det hade blivit en slags ironisk komedibiografi. En skrattsalva. Så ofantligt roligt är det. Jag kan berätta.

Berättelse 1
När jag jobbade i hälsokostbutiken och inte hade ätit något på de senaste 6-7 timmarna (något betyder 5 salladsblad eller dylikt) och började frenetiskt göra sit-ups bakom skynkena där ingen kund kunde se mig. 100 sit-ups, 200, 300, 400, 500. Det var inte ovanligt.

Berättelse 2
Den här är mest sorglig. När jag var i Frankrike och gick ned typ tre kilo. Vem gör så??? I matens huvudstad gick jag omkring och vägde allt med blicken. Sjukt. Ovärt. Jag ångrar varje middag jag gick miste om.

Överlevnad
Jo. Det finns nog mer på lager. Men såhär kunde det se ut. Och dessutom skall tilläggas att alltid efter dessa penibla dagar av dum fåfänga och anorexia fick jag ett "återfall". Efter tillräckligt lång tid, då hjärtat bultat helt okontrollerat de senaste dagarna, eller för all del stått still. När svetten rinner eller när man frusit ända in i benmärgen. När man glömmer saker eller när man inte kan sova för att magens höga buller väcker dig innan du ens fått på dig pyjamasen. Eller när hungern lyser som lampor i ögonen. Då, min vän. Då kommer stunden då man inte kan behärska något längre. Djuriskt slänger man i sig allt ätbart man ser. Groteskt. Slickar fingrarna och riktigt trycker ned det man inte fått i sig på en lång tid. Som en kompensation. Strupen och tänderna kommer knappt ihåg deras funktioner. Men ändå fyller man sig från magsäcken till munnen full med mat som man inte fått på en lång tid. Och känner sig sedan ångerfull och vill få opp allt igen.

Dessa stunder av vild överlevnadsinstinkt är nästan än mer pinsam än mina berättelser om hur jag levde under tiden då jag inte åt.

Det värsta är när ögonen möter vågens. Det är ingen nådig blick. Den borrar sig in i en, ser genom en och säger att man är fel. Vågen är det värsta. Vem kom på idén? Mäta en kropp, ser man inte liksom det man behöver se med ögonen? Varför en våg! Ett kilo hit och dit, tänker den sunda. Men för den sjuka är det liv eller död. På allvar. Är det för mycket vikt på vågen kan det verkligen leda till en människas död. Jag överlevde. Tack mamma.

En pizza väger 2 kilo i en kropp som inte fått mat.

Jag skrattar åt hur jag betedde mig men mest lider jag plågsamt mycket inombords. Tankar likt de som finns i en sjuk kropp borde inte finnas. Vad nytta gör de? Det är fånigt och töntigt. Vem bryr sig om 100 år? Lever vi inte i nuet? I sånt fall borde vi få ha det bra just NU. Och att inte äta leder till att man har det dåligt. Man är värd det bästa nu, man är värd en kaka. Alltid är du värd. Anorexia är inte värt det.
//Jk