Julia Teddy

Igår sa det pang pang i Norrköping. Jag var för tillfället med våra gäster från Kenya och det var färgsprakande fyrverkerier utomhus. Vi sprang ut barfota omslutna av mörkret, våra ögon lyste av fascination. Pang-panget symboliserade fest och firande för oss, medan samma ljud några timmar tidigare hade inneburit skador och tragedi för somliga andra. Det var skottlossning i stan. 

Sarabi, som är namnet på musikgruppen som är på besök här, kommer från slumområden. Kenya har Afrikas största slum. Dessa kärleksfulla pojkar har tagit sig från deras fattiga land i mitten av Afrika till vårt land som ligger nästan längst opp i Europa. Det är skönhet, och det är tur att skönhet och goda ting existerar och sker. För trots att skottlossningar händer, och de kan anses vara alltför många, så finns det även magi här i världen som är viktig att man ser. Just det faktum att dessa killar är här gör mig lycklig. Det visar att allt inte är bedrövligt. Även om man skulle kunna tro det en dag som denna...

De vita molnen klumpar sig på himlen, det är änglar som sjunger i korus. Änglar som består av en barnakör med hjärtslitande kärleksstämmor. Farfar fick åtminstone det innan han mötte farmor igen. Han fick känna igen rösterna som kom ur sina barns munnar. De trutar han skapat och matat gav honom nu tillbaka kärlek när han med fåglarnas hjälp skulle flytta till sin fru i himlen. Ingemar är sida vid sida med sin Berit. Ni kommer alltid finnas i våra hjärtan.

Livet är ett mysterium och det kommer alltid kantas av dessa pang-pang-händelser som antingen förkrossar oss eller stärker vår tro på mänskligheten. Idag firar vi livet, och allra mest för en man som dog 89 år gammal.
//Jk