Julia Teddy

Livet är som en saga, lite sådär lagom klyschigt som vore det dramatiserat av någon kiosklitteraturförfattare. Ungefär lika perfekt som en produkt av något filmbolag från Hollywood, mitt liv är (oftast, men inte alltid) som en feel-good-film. Jag har ju träffat pojken och blivit lite nerkärad. Kan inte vara utan honom längre än cirka 45 timmar. Hade turen att få vara vid hans sida en hel natt och så vaknade vi idag och som vanligt gick jag opp en timme före honom. Sedan bar det iväg på äventyr! Han tog mig i handen och förde mig (som i danserna vi dansar) till ett ställe som heter "Don Chacacero". Han bjöd sin lilla senorita på äkta chilensk mat medan han talade spanska med kocken och spansk musik spelade i radion. Cristian, som är pojkens namn, för mig ofta till främmande länder, idag till Chile och Colombia. Drömmar. Känslan man får av att vara i hans sällskap!

 

Sedan dansade vi vidare, vi dansar ju hellre än går. Kom fram till en balkong där vi satte oss och diskuterade hans planer inom amerikanska fotbollen. En sport jag starkt motsätter mig i att min pojkvän deltar i eftersom det är rena rama lagliga slakteriet på en fotbollsplan. Livsfarligt! Dock lyser ju mina ögon lika mycket som hans när han berättar... Jag vet att det inte finns någon pojke som springer lika snabbt som honom, eller orkar spela en hel match på tre timmar. Magisk och övermänsklig människa, jo jag tackar!

 

Sen blir jag tvungen att åka hem till Valdemarsvik och på bussen sitter jag ensam i mitt svårmod och betänker möjligheter för hur våra möten skall fortskrida, eftersom vi bor en timme från varandra och mitt sommarjobb börjar imorgon och varar i tre veckor... 45 timmar kan jag ju som sagt vara ifrån honom haha! Någon som har förslag?

 

Vet inte hur jag skall kunna klara mig utan pojken som kan en massa svåra svenska ord förutom ordet avig, har plockat bananer, varit på risplantager och pratat med vilda apor, blir kompis med vem som helst (min familj tycker bättre om Cristian än om mig!), har lärt sig göra attityder och har en galet bra pointe (balettermer), gillar att sticka halsdukar och ger mig tips på bra böcker (t.ex. Ingrid Betancourts biografi som får mig att hata FARC mer än något annat!!). När skall vi lägga klart pusslet vi påbörjat då? Mamma kallar oss ett gammalt strävsamt par och skrattar lite åt oss där vi knåpar med tusen bitar av en bild som skall föreställa Sydney, vi är söta Cristian och jag.

 

Inte trodde jag att man skulle bli såhär blödig, känslosam och kärleksfull, inte, men det har Cristian fått mig till. Trots att det tog ett tag. Det här kommer verkligen bli världens bästa lov, det har ju varit en himla bra start i alla fall och alla problemen med sommarjobb och tid att ses kommer ju lösa sig, inte sant.