Julia Teddy

Vet inte varför. Det bara kittlar i näsan. Klarar inte. Tydligen inte bra på något. Vad hände? Jag var ju en egen liten stjärna. Stjärnfall. Död. Mörker. Vill aldrig mer vara vuxen, för många negativa tankar. Det läskigaste var när jag var ensam på bron och vi nästan gjorde slut. Lever för farligt. Måste hitta något. Går runt i cirklar. Jag älskar dig. Säljs lägenheten dör jag också. Fast mamma har rätt. Den är inte positiv längre. Det var en kärleksfull plats. Sen försvann vännerna. Sen försvann kärleken. Sen försvann ljuset. Finns inget gott. I mig. Bara godiset som jag nyss åt. Jävla tjockis. Jag var nog lyckligare med anorexia, var jag inte? Jag vet ingenting längre. Jag vet bara att jag har ingenting att se fram emot. Just nu. Klockan är tolv. Och näsan kliar fast jag vill inte. När näsan kliar våldsamt kommer snart syndafloden. Fast inte idag. Regnet är slut jag tänker inte gråta idag, och då blir den här dagen unik för jag har gråtit alla andra dagar den här veckan. Känner inte igen mig själv. Vart är jag, förbannat bra på kurragömma. Det är en nackdel i den här frågan. 

Ja, jag tycker så jävla synd om mig själv så det är sjukt. Förlåt då. Sån jävla bebis jag är.