Julia Teddy

Hej älskade dag. För en stund sen hatade jag dig. Du lät mig vänta på Cristian och Jeff en halvtimme. Under denna korta stund, efter att bussen lämnat av mig, bokstavligt talat kliver jag på en best till hund. Lös. Med hjärtat i halsgropen förbannar jag hundägaren som gömmer lösa stora hundar i buskar medan jag småspringer därifrån. Pjuh! Jag överlevde! Men möter istället på den äckliga jävla spanjoren med öppen glittrig skjorta och hårig bringa i rullstol. Av två onda ting hade jag nog valt att bli biten av hunden. Men spanjoren insisterar på att byta några ord med mig, medan jag ursäktande säger att jag har rysligt bråttom. Bort ifrån honom... Efter ett tag hör jag ljud från en rullstol bakom mig, för en andra gång denna månad kör han ifatt mig och jag känner mig förföljd. Men då skriker jag åt honom. Snälla lämna mig ifred!! Han går därifrån med svansen mellan benen, eller ja, asså inte bokstavligt talat. Nu var jag så bedrövad så jag kände att jag behövde piggas opp. Gick och köpte billig mat på netto. Mitt tredje hem! Lycklig gick jag därifrån med min kasse av guld. Lyckligt ovetande om framtiden. För inte nog med att två idiotiska varelser förstört min afton, när jag sätter mig på en parkbänk och väntar på mina vänner så dyker en tredje statist opp i mitt liv som övergått till en dåligt regisserad rysare. Idiot-Martin som vi kan kalla honom, byter parkbänk från en som var placerad på härligt långt avstånd från mig, till MIN parkbänk och presenterar sig som Martin. Visst hade jag goda tankar först, för det är alltid trevligt med sociala människor. Det var när han började ta på min rygg som det långsamt gick överstyr. Han fortsätter ta mig på armen och handen, flyttar sig närmre och lutar sig framåt. Nu, hör och häpna, blev jag för ovanlighetens skull överlycklig när min gamla mattelärare Nisse går förbi ett stenkast ifrån. NISSE! Jag hade tur att han hörde och kände igen mig. Han älskar mig. Nu fick jag anledning att försvinna från Martin, en främling som jag pratat med i två minuter som verkar ha svårt att sitta still och som försökte kyssa mig... Jävla frat! Kände mig bestulen på något, vet inte vad.

Gick ensam och skakande till Cristians mysiga bakgård som kryllar av barn, kände hur svårt det var att vara vuxen kvinna och ville bara säga till barnen att aldrig växa opp för världen kan vara hemsk. När jag sedan äntligen såg mina två välbekanta knäppisar gick luften ur mig och jag började gråta. Tre obehagliga upplevelser från en mycket obehaglig halvtimme försvann från magen när jag såg knäppisarna Jeff och Cristian. Insåg att världen inte var så hemsk alls, bara att vissa olyckliga möten med ett fåtal människor kan få en att bli rädd och vilsen i en stad man förut kände sig trygg i. Imorgon drar jag. Försvinner till skärgården, bor på en ö utan el tillsammans med halva släkten. Terapi. Där finns i alla fall ingen knäpp kille att oroa sig för, förutom farbror Bengen såklart ;) haha. Nu ska trion hitta på något kul, lill-firande av Cristian som fyller på söndag! Vi hörs!