Julia Teddy

Igår råkade jag på jordens eländigaste fylla. Jag borde inte ha kunnat stå egentligen. Tyvärr kunde jag det. Så jag förstörde allt som varit värt. Nu plockar jag ihop bitarna av mig själv.

Jag var så full så jag blev förd till en psykiatrisk avdelning. Ett besök där var befogat, sakerna jag gjort var grova. Elände är vad som sker, när man ledsen är och försöker trösta sig med alkohol. Jag har alltid haft humörsvängningar. Det vet alla om. Igår gick jag över gränsen, med stormsteg. Som sagt, jag önskar att jag inte hade kunnat stå.

Allt känns som ett töcken, som att jag vaknar ur en hemsk mardröm och många korta minnesfragment bildar en ganska klar bild av allt jag ångrar så bittert. Jag minns att jag sparkade och slog, skrek fula saker, tänkte hoppa i strömmen, gömde mig för polisen som jagade mig och ringde precis varenda en i min telefonlista. Jag vill med mina bara händer plocka bort allt fult som finns i hjärnan. Helst radera hela kvällen. Det vore nästan bättre om jag vaknat opp och inte kom ihåg något, bedövad av alkohol. Det hade känts bättre. Jag kommer nu istället få leva med dessa minnen, få ångra dem i resten av mitt liv.

Jag ska inte säga att jag aldrig mer ska dricka, för det kommer jag. Det jag kan säga är att jag aldrig mer ska dricka för att försöka må bättre. Jag ångrar allt så bittert. Jag vill bara vara på andra sidan jorden och aldrig mer behöva gå runt på dessa alltför välbekanta gator. För att kunna se allt jag har förstört kommer göra så mitt hjärta brister. Jag orkar verkligen inte. Jag orkar verkligen inte det här. Stå vid min sida. Det gör min familj. Annars skulle jag ramlat ned i det allra djupaste svarta. Det känns som att hela mitt liv är förstört. Jag tar tacksamt emot något litet ord. Kanske ett tips på hur jag ska kunna fortsätta leva med vetskapen om allt dåligt jag gjort? Jag är inte värd mycket, men jag förtjänar att leva, för det är något jag älskar, oavsett vad jag skrev i vissa sms jag skickade igår under min allra värsta natt i hela mitt liv.