Julia Teddy

Dagen blev bajs, jag vet att den knappt har börjat och att den säkert blir bättre, men ack så miserabel jag känner mig nu. Ofta kommer de här tankarna, som nu vandrar omkring som osaliga andar i mitt huvud. Att ingen tycker om mig i hela vida världen. Jag vet att jag kan låta ganska otacksam, mot de som faktiskt tycker om mig på riktigt, och det ber jag om ursäkt för. Men ibland så kryper ensamheten in i benmärgen och hackar sig in där och säger att jag är oälskad, bortglömd och värdelös. Så som jag upplever att jag varit sedan några år tillbaka. Det har blivit en tråkig karusell; som att cirkeln börjar med tankarna och sen tar jag automatiskt avstånd från alla som kan tänkas skada mig och sådär fortsätter det att snurra. Ända tills en enda person sätter stopp för det. Jag vet, men det är svårt.