Julia Teddy

Dagarna bara svischar förbi och är mycket händelserika och minnesvärda. Idag besökte vi slummen tillsammans med två tungt beväpnade poliser. Det var lite obehagligt att vara nära vapen, men samtidigt lika konstigt och onaturligt att se riktig fattigdom. Vi kom till ett litet samhälle som luktade pyton och vi var mest förvirrade bland alla stigar, leriga vägar och terrängen som var hejdlöst farlig. Tänk om man hade ramlat och hamnat i bajs? Vi gick en stund, insåg att de fattiga levde i en himla stor sänka (Afrikas största slum) och oppe på bergen levde rika runt omkring i stora fina hus som för att markera vilka som hade högst status och inte... Kändes det som. Det kändes symboliskt, men inte på ett poetiskt fint vis. Sen kom vi till en flod, och undrade vad det var för tragisk sörja som låg där. Det var bland annat tydligen vattnet som luktade jätteilla också. När Pia åkte till Kenya med en annan grupp elever gjorde de en fältundersökning på vattnet. Resultatet blev två sidor långt med gifter. Sen testade de att ha i kolloidalt silver i vattnet och då blev det rent, silvret är bakteriedödande. Kolloidalt silver är föregångaren till pencillinet och förr i tiden klarade sig de rika människorna bättre än de fattiga tack vare att de dinerade på silverfat som dödade bakterier i möglig mat till exempel. Jag använder silvret till sårrengöring och istället för vaccin mot malaria. 

 

Vattnet var hur som helst i bedrövligt skick. Likaså ”husen” som skall föreställa människornas hus. Men de flesta är glada ändå. Vi möttes av sådan värme av barnen och Pias kompisar som är så himla snälla och omtänksamma. 

 

När vi skulle gå så började vi äntligen tänka lite. Cristian sa: man brukar ju säga att ”det finns ju de som har det värre” men det kan inte de säga. Det var så himla sant så jag memorerade in meningen. Det finns nog ingen värre verklighet än den vi upplevt idag. Man vill bara vara miljardär och kunna föda allihopa... Och vi alla insåg att detta är inte något som händer just idag, bara för att vi kommer dit, utan de lever i denna misär dygnet runt. Det är deras verklighet. Vi åkte därifrån med ett fint minne dock. Vi tar med oss lyckan som fanns i dessa människor som inte ägde något. 

//Jk