Julia Teddy

Vi kom in genom en ingång med Timon och Pumba målade på väggarna. Vad vi kunde förvänta oss det visste vi inte. Föreståndarna kallar det barnhem men stängsel och galler tyder på något annat. På detta barnfängelse lämnas barn som tillfångatagits av polisen. Vi kom in och barnen var sorgsna. De första ledsna barnen i detta land var på Childrens Remand Home. De satt inlåsta i ett "klassrum" och hade lektion, vår chaffis sa att det var arrangerat, men det vet ju egentligen vi ingenting om. Vi var bara glada att vi fick komma in och försöka göra någon nytta. Vi hade köpt 97 stycken Coca-cola, en kartong godis, hundra bananer och tandkräm och tandborste. Vi skulle dessutom ha en dansföreställning med Zakale. En kille med autism var stundvis galen och sprang omkring, några barn rotade igenom Pias väska i jakt efter mat, alla leenden saknades. 10 kilos hjärta. Inte trodde jag att ett brustet hjärta kunde väga så mycket...

 

Vad är det för någon jävla värld vi lever i? Oh fyfan oh fyfan oh fyfan oh fyfan. Oskyldiga barn som är bakom lås och bom bara för att de gått ensamma efter mörkrets inbrott. En annan för att hennes mamma hade dött och pappan lämnat henne där. En annan för att den väntat på bussen som aldrig kom. Tjejen som morbrorn lagt handen på och som saknade toppen på huvudet, typ brännskada. Åh, och så mamman som lämnat barnet för att vara där under valet. De agade ungen med autism. Och som vanligt besöker vi bara dessa mardrömsliknande ställen med vetskapen om att vi alltid kan åka därifrån, hem till säkerheten, medan barnen är fast i helvetet tills ett under sker...

 

Jag grät inte när vi var i slummen Mathare för en vecka sedan. Men jag grät idag. Inför barnen stod jag med solglasögonen på och försökte behålla masken. Till råga på allt så skulle vi ju ha en föreställning. Oh fyfan jävla helvetes skit. Jag ville inte dansa. Det var fan det sista jag ville göra. Jag ville bara dö på fläcken och dra därifrån och glömma allt. Men såklart. Ngoma ballar inte. Mina raringar övertalade mig. Jag var så rädd och ledsen. Vi hann bara halvvägs så var livet rosenrött och så skimrande. Barnen började le mitt i Beyonce, de skrattade åt Shakira och vi var deras hjältar för dagen. Åh. Till slut stod de på betonggolvet tillsammans med oss och dansade och återigen påminns man av dansens underverk. Jag älskar dans så himla himla mycket. För det gör mig, och dessa barn då, så lyckliga. Även att våra världar skiljer sig så markant så kan vi alltid mötas där i rytmerna och då förstår vi varandra för det är glädjen som talar sitt egna språk. Det var en enorm vändning dagen tog då barnen som var sorgsna började le. Dans dans dans...