Julia Teddy

Mamma säger att: ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Idag kom det fram en man till oss och frågade om vi kunde köpa "sweets" till barnen som stod omkring honom. Vi befann oss i den hemska slummen Mathare och alla barnen var utmärglade. Vi trodde att mannen var barnens pappa så vi samlade ihop lite pengar för att köpa bananer. Vår vän Micke skötte saken medan vi gick vidare. Sen kom Micke tillbaka. Med pengarna! Han sa att denna man, som vi trodde gott om, skulle ge bananer till barnen för att utnyttja dem. Med andra ord så var vi livsfarligt nära att bli medskyldiga till prostitution... Vi alla tappade hakan i sanden. Besvikelsen. Tröttheten. Det här tog priset av det hemskaste. Vår goda intention blev ful, äcklig och stred mot allt som denna resa handlar om. Mänskliga rättigheter osv. Just i denna sekund kändes vår hjälp så himla fel och att vi inte riktigt kan hantera deras värld och hur skall vi egentligen kunna gör skillnad här nere och hjälpa?

 

I denna mörka, svarta, fattiga slum hade vi även besökt en kvinna som skötte om flera hundra barn från spädbarn till 17-års åldern. De låg tre om tre stycken 16-17-åriga flickor i 80-sängar. En liten bebis var så liten så vi tror inte att han kommer överleva länge alls. Enligt statistiken så överlever inte ens 30% av de allra minsta barnen. När vi var där så var vi glada för vi smittades av barnen som sprang runt och klängde och ville kramas. När vi väl åkte därifrån och ridån kunde gå ned var våra hjärtan tunga och tårarna var nästan på allas kinder. Hopplösheten. 

 

Sen tog vi en paus på en kinesisk/italiensk restaurang och tvättade bort all sand och smuts. Näst på schemat stod New Life Home som är ett barnhem där man kan adoptera. På NLH finns enbart föräldralösa barn som kanske lämnats utanför porten, hittats på någon gata eller blivit lämnat på ett sjukhus. Det var härifrån Noemi adopterades av vår danslärare Pia. Det brukar bo 55 barn där men just idag när vi kom så bodde endast 31 barn. Kan ni också koppla ihop ett plus ett? Åh. Det här var ett av de mest känslofyllda stunderna för mig, då, när vi insåg att ett barnhem där barnen kan bli adopterade och älskade och få en ny start i livet hade för några barn och när ett annat barnhem hade för många barn och där barnen inte hade någon som helst framtid kunde bli räddningen för varandra... Det svarta i våra hjärtan hade nu möjlighet att försvinna snabbare än vad vi hade hoppats på och bli ljust i och med att vi kanske kan ge en ljus framtid åt dessa övergivna barn i barnhemmet i slummen. Vi kanske kan rädda fyra liv. (!) Innebörden i det hela är så svårt att greppa. Vi inser att ett människoliv inte är lika mycket värt här i Kenya som det är i Sverige - men att faktiskt kunna göra något såhär stort, som vi inte ens hade kunnat drömma om, det är helt overwhelming. Det är några papper som skall fixas, och dessa papper går förmodligen att hitta/ordna/rädda liven med. Vi håller tummarna. 

 

Så kanske att vi gör nytta i alla fall. Vi kan inte göra allt, men vi kan göra något. Man kanske inte kan hjälpa alla  genom att ge någon pengar till mat eller liknande. Helst skulle man ju vilja ge en hundralapp till varannan människa man ser, men nu har vi lärt oss att det kanske inte alltid är det bästa... Fast vi lärde oss en sak och det är att man kan hjälpa på många andra sätt. Stort som litet. Med fantasi och rena hjärtan. 

Inte som en vanlig dag i Sverige precis. 

 

Nu är klockan kvart över ett och jag skall börja skriva dagbok. 

Pendo Amani