Julia Teddy

I Kenya finns det en värme och kämparglöd som saknas i Sverige. Vi såg en liten liten flicka, med sin lillebror på ryggen. Sammanlagt var de väl inte mer än 6-7 år. När vi nästan 20-åriga svenskar skulle bära barnen så orkade vi knappt tjugo minuter. Men den lilla lilla flickan bar omkring på sin lillebror säkert en timme. Det finns något som heter att inte ge opp i Kenya. Man kör liksom bara på tills man stupar. I Sverige känner vi efter och när vi känner oss lite trötta ger vi oftast opp. Allra helst jag. Men jag hoppas att jag har tagit efter de kenyanska kvinnorna lite. 

 

Den jag inspirerades mest av var min vän Mourene. Vi klickade typ direkt. Hon spred ljuset omkring sig. Var solen själv. Mourene kan ha varit den vackraste kvinnan i Kenya. Pia berättade att hon har en svår historia med en man som inte tyckte om solar... Hon har HIV också, och är ensamstående mamma till tre barn. Vi fick bara möta hennes dotter, lilla Pia Mucchiano (döpt efter vår danslärare!). Åh vad jag saknar henne! Pia frågade Mourene: Är hon sjuk? Och Mourene förstod direkt vilken sjukdom Pia syftade på. Mourene svarade: No. Du sa ju att jag inte skulle bröstmjölka henne och jag har testat henne på tre olika kliniker men hon är 100% frisk.

 

Pia har ju på något sätt liksom förändrat lilla Pias liv. Lilla Pia är frisk, tack vare stora Pia. Det var en sådan solskenshistoria så vi började gråta stora Pia och jag. För det lärde jag mig i Kenya. Att blodkropparna från viruset överförs inte förrän efter att barnet är utanför kroppen. Så man kan ha HIV som mamma utan att barnet får sjukdomen. Slipper barnet bröstmjölk det första året så är det friskt sen. Helt otroligt ju. Att en sådan liten liten kunskap kan göra så himla himla mycket. Så mycket kärlek hela tiden så hjärtat svämmar över.