Julia Teddy

It's been a lovely day. Ligger och grubblar lite över saker som jag inte finner något svar på. Det är jobbigt att vara mig, trots att jag älskar det. Idag gick jag över en gata iklädd de allra fulaste träningskläderna då helt plötsligt en bil kör förbi, vevar ned rutan och skriker något åt mig. Antingen kan jag ta det som en komplimang eller så blir jag manshatare, typ. Llwelyn säger hakuna matata. Så jag stressar inte opp mig över det. Men vad är det med mig som gör att folk reagerar som de gör när de ser/är med mig? Alla dessa saker som händer dagligen gör att jag bara tar mer och mer avstånd från de som gör det. Eftersom det händer så ofta så ser jag rakt igenom personerna och förstår vad de vill. Ibland spelar jag med, just for fun. Ibland pratar jag aldrig mer med den personen. Det är solstråle-stunder som igår då min gamla gubbe på åttio år fastnar med ögonen vid mitt leende och kallar mig lilla prinsessan som man får tro på mänskligheten igen. Såna saker, som att min senila gamla gubbe alltid blir glad av att se mig som får mig tillbaka till att jag älskar människor igen. Men en bil som vevar ned rutan, eller bilar för det har hänt flera gånger, ni kan ta er i arslet. Hakuna matata.