Kroppsfixering
1kommentarer
Nu är jag tillbaka i vardagen här i Europa. Där det hetsas, stressas, man döms och man har för lite att göra. Det kanske låter motsägelsefullt att man stressar men samtidigt inte har något att göra. Men man stressar och pressas ständigt i denna vardag, allt skall gå raketfort, medan man också lever evigt lyxliv och har tid att reflektera över sin existens. På gott och ont. Och andra har tid att tänka (jag som bryr mig så mycket om vad andra tycker om mig). Men ibland känns det som att människor, jag själv inräknad, har slutat lägga tid på att försöka förbättra sig själva och har börjat lägga väldigt mycket tid på andra, på att tänka tysta elaka tankar, skitsnacka och ge dömande blickar. Som att det inte är okej att vara sig själv, de flesta har någonting att kommentera över någon annans uppenbarelse. Eller har jag helt fel? I Afrika har man inte tid med det, att fundera över sin/andras existens alltså, där lever man i nuet och hämtar vatten och gör allt praktiskt och man är gladare. Här går allt för fort, vi har precis allting vi behöver alldeles omkring oss och är lata cyberspace-människor som lever i någon slags bubbla/fejkvardag. Evigt lyxliv som jag kallar det.
I detta inlägg snuddar jag vid många ämnen och jag är inte sammanhängande någonstans. Men det jag försöker komma fram till är mitt lyxproblem som de allra flesta i Tanzania och Kenya inte ens bryr sig om. JAG BORDE INTE HELLER BRY MIG! Det känns sorgligt att jag inte lever där längre. Att jag kunde komma tillbaka till problemen här och samtidigt nästan glömma de värderingar och fruktansvärda problem jag och afrikanerna tampades med... Det som upptagit mitt fokus veckan sen jag kom hem har inte varit hur jag skall hjälpa och ordna det bättre för andra människor, nej. Jag skäms för att säga det, men jag är människa, jag har många brister och jag är något extraordinärt penibelt egoistisk. Sedan jag kom hem till mitt vanliga liv här hemma i Sverige har jag vägt mig och det har sedan funnits i mina tankar i VARENDA sak jag gjort. Även i Afrika var vikten något som oroade mig, men där ses några extra kilo som något bra och de tyckte jag var vacker så jag la undan tankarna och visade mig i bikini och hade kul. Njöt av livet! Här i Sverige däremot har jag svårt för att ens visa mig i pösiga kläder fem kilo tyngre. När jag träffade min bästa vän som bjöd mig på våfflor, pizza, varm choklad för några dagar sen tänkte jag inte den självklaraste, mest sunda tanken: "jag är den lyckligaste flickan på jorden som har en bästis som vet exakt vad jag saknat under 10 veckor och som bjuder mig på det", nej. Efter 10 veckors saknad efter varm choklad, pizza och Gulmira, kunde jag inte ens njuta av det jag saknat mest. "Jag är ju tjock så hur skulle jag kunna njuta?" Huvudet var istället fullt med fula osunda tankar.
Kroppen, den jag lever i, den som är själva anledningen till att "Julia Teddy" finns, vad vore "jag" utan den? Jag föddes in i den, det är den som gör att jag lever. Ändå hatar jag den så mycket att det är den som får fokus efter en sådan resa jag gjort sedan början av 2014.
Hur pinsamt jag tycker att detta faktum är, anar ni aldrig.
Såhär tjock har jag inte varit de senaste fem åren. Den sjukaste tanken slog mig just: "jag vill sluta äta och bli som vanligt igen, kunna unna mig ett mål mat om dagen". Det är många år, då jag oftast "unnat" mig ett litet mål mat om dagen. Är inte det sjukt så säg?
Jag är otroligt ledsen att vara såhär instängd, men i skrivande stund inte så ledsen över att vara instängd i min feta fula kropp, nej. Just nu är jag mest ledsen över att vara så otroligt instängd i min egna hjärna.
Det skulle ju vara lätt att komma hem.
1 kommentarer
Anonym
25 Mar 2014 20:55
Bara. Nej. Du är så mycket mer än din kropp, reducera dig inte till den, och reducera inte dig själv, vare sig fysiskt eller psykiskt. Snälla. Du är viktigare än så.
Kommentera