Julia Teddy

Min trollformel till det perfekta livet, mitt liv? Vet inte vad jag gör, men allt blir sagolikt ändå. Har skrattat så magen krampar, har kramats till armarna värker, ler så käkarna gör ont, har levt och äventyrat så jag är trött och äntligen kan sova mer än tre timmar på nätterna. Jag är så otroligt lycklig. Varför? Är jag värd det? Varför tycker folk om mig? Jag är tydligen ganska fantastisk och alla vet om det förutom jag själv. Jag kan få folk att skratta, är egoistisk och elak men alltid omtänksam. Jag har massa vänner, trots att jag bara är jag. Jag får dessutom jobb hela tiden, vilket betyder att folk vill ha mig, de ser något i mig, kanske kompetens? Jag som är så dålig. Hur kommer det sig att ett amerikanskt företag vill att jag jobbar för dem på Harry Potter utställningen? Varför får jag vikariera så mycket som jag gör? Den där matbutiken som sparade mitt CV och ringde ett år efter och ger mig jobb jag kanske måste säga nej till nu, hur går det till? Varför förstår alla utom jag själv att jag duger? Folk älskar ju mig, konstigt nog. 

Och jag träffade min gamla gubbe till granne idag. Han gick med frun och jag trodde inte han skulle komma ihåg mig. Senast vi gick förbi varandra och han kallade mig för sötnos (som vanligt) var i november. Men på tio meters avstånd stannar han och bugar för mig. Han kollar på mig som om jag vore en prinsessa, och jag ler ännu lite bredare. Önskar att jag också kunde se mig själv så som han gör. 

Så himla bra dag, jag börjar bli läskigt van vid att ha det såhär bra. #tacksam