Julia Teddy

jag slet i håret, byxorna korvade opp sig vid knät, blåmärkena och brännsåren från golvet gjorde ont, piruetterna var inte fulländade för oftast ramlade jag. men så släppte jag allt, och förvandlade den tråkiga danssalen till mitt lyckligaste ställe. jag visualiserade en scen, strålkastare och en publik. svetten och styrkan blev en symfoni till musiken som slår det mesta. jag levde. även om det bara var för tjugo koncentrerade minuter så fick jag tillbaka lite av det jag önskar att jag hade dagligen. som på gymnasiet. jag önskar att hela livet kunde bestå av minst 3 timmar dans vareviga dag tillsammans med pia. men jag är ändå glad för de tjugo minuter som jag fick i strålkastarna idag. de gjorde allt. de bevisar att jag fortfarande har det där som krävs för att stå på scenen, för att få allas blickar på sig. det där som det inte finns ett ord för. jag är så glad för dimmerlamporna i danssalen, för att jag helt struntade i det yttre såsom knöliga byxor, för att de tre pers som satt på golvet kollade just på mig. på mig. åh. och att det med ett stort mått fantasi gav mig en känsla av scenen. åh snälla tomten.