Julia Teddy

jag läser ingen märkvärdig bok nu, bara en som jag hittade för en guldpeng när clara och jag var på ÖB förra veckan. men för mig är den stor. för mig kommer den här boken bli början på det som försvann i mars när jag kom tillbaka från Afrika och hade fått försämrad syn. det är en neslig bekännelse jag kommer med nu, men jag har nämligen inte vågat läsa sedan dess. jag som växte opp med denna livsviktiga basvara och läste de tjockaste böckerna biblioteket kunde erbjuda redan när jag var dryga åttanio. cornelia funke och georgia byng var fest då. historierna har alltid följt med mig och jag har rest med dem som de mest trofasta följeslagarna. har alltid gått runt med en bok i handen eller väskan. och nu läser jag igen. jag vågade. och ögonen håller i alla fall för idag. kanske tröttnar jag på de banala vardagshistorierna alexander mccall smith förser mig med, men de ögnas igenom med en lättsamhet som ett vant öga kan nöja sig med en tråkig tisdag bara för sällskapets skull. imorgon vill jag hitta nya klassiker, som är mitt område. den svåra uppgiften blir att hitta något jag inte redan läst, jag har ju redan läst de flesta mästerförfattarnas verk och jag skulle aldrig läsa om en bok. inte ens den hemliga historien eller borta med vinden. jag favoritmarkerar stycken och läser dem. meningen med livet är ju att hinna med att läsa så många böcker som möjligt. när jag var liten och naiv trodde jag att jag skulle hinna med alla i hela vida världen. det var först i tidiga tonåren jag slogs av nyheten att jag skulle bli tvungen att leva i miljoner år och att det var en omöjlig uppgift. det gjorde mig ledsen. men imorgon. imorgon ska jag hitta den perfekta klokboken skriven anno 1800-någonting och läsa tills alla ljus i kandelabern har slocknat. lycka. levande böcker ❤️ DET är evig kärlek.