Julia Teddy

höll på att dö idag. svalde luft i fel strupe, sånt händer ju bara mig. så exalterad över att bara få finnas till så sväljer för mycket av det som håller oss levande. syre. blev blå och fick göra en heimlich manöver. det var inte dope alls. livet och döden är så himla nära vänner och det stör mig att det knappt hinner gå en vecka innan jag får en nära-döden-upplevelse. ibland kan jag sitta oppe i timmar för att jag är livrädd för att somna, ifall jag skulle somna in på riktigt. har ju haft svårt med andningen och i somliga fall har jag vaknat abrupt av att jag inte andats alls. ibland har jag vaknat och inte känt min kropp. då skriker jag på eve, som får sova hos mig, skäms för att säga det, men det är enbart för att jag inte skulle få dö ensam då. är jag ensam skjuter jag opp sömnen så långt som möjligt. vill ha en utritad karta så jag vet hur länge folk ska leva. hur länge jag ska leva, vill veta så jag slipper oroa mig vareviga dag. för kroppen andas inte som jag vill. har blivit så medveten om döden på sistone. förr trodde jag inte att den fanns.