Julia Teddy

vaknade med våldsam smärta i samma regioner som för tre veckor sedan. hittade inte en position som var någorlunda skonsam, liggandes, sittandes eller ståendes kvittade. smärtan ville smärta. det fanns inget att göra än att avstå dagens äventyr med gänget och lyckligtvis stannade min kära mor vid min sida medan jag sov, drack och försökte bli människa. efter ett tag avtog plågan och hon tvingade med mig ut på ett litet äventyr (som blev enormt mycket större och bättre än förväntat). vi gick ned till hamnen, otaliga pauser med extremt jämna mellanrum (och en powernap på en sten). satte oss vid havet, älskade atlanten, fikade, och badsuget var större än störst. men de tankarna är bara att kasta, jag lär tyvärr inte kunna bada i isvatten under hela resan, inte i mitt tillstånd. vi fortsatte in till de mest intressanta och fina delarna av reykjavik. såg finaste lilla huset där fredsförhandlingarna under kalla kriget hölls och bestämdes att de skulle upphöra. fikade, ännu en gång, innan vi satte oss på vad vi trodde skulle bli en loj och blid tur med en båt ut och fågelskåda lite. ack så fel vi tog! båtturen var allt annat än trankil. vi trodde helt ärligt att vi skulle dö. haha. vågorna var enorma, mamma satt och blundade när båten nästan slog runt och jag nervösskrattade så vilt och plastade in mobilen ifall vi skulle sluta i samma öde som titanic. herregu asså. JÄVLAR vilka vågor. förklarade på vägen ut, att vi svenskar inte sett liknande vågor, i Sverige är ju vågorna "kind and friendly" (citat av julia). vi såg i alla fall lunnefåglar och dagen hade hållit sitt löfte så bra den kunnat efter förutsättningarna. vi fikade igen, som sig bör. gick på diverse coola gator och upplevde och iakttog det isländska livet lite närmre.