Julia Teddy

Något man kan sitta och få huvudbry øver ær sin egna person. Hur uppfattar folk mig? Vem ær jag? Varfør ær jag inte omtyckt?

 

Jag ær ingen person som går i bræschen før något, jag håller mig på stabilt avstånd bakom någon som redan plogat væg. Jag har sællan nya, spænnande ideer som tillfør något nytt i samtal eller arbetsrelaterade situationer, jag bara finns dær. Vet aldrig vad jag vill (førutom nær det gæller mat). Væntar på att bli tillsagd vad jag ska gøra. Jag ær en tråkig mænniska, medelmåttig, utan någon speciell talang. Jag kan inget som ingen annan inte kan. Jag ær missunnsam och pratar mer skit æn vad som ær klædsamt. Jag har dåliga vanor och røker dessutom. Min væn sæger att olyckor och missøden dras till mig, utan att det ær mitt egna fel, så ær det som att min radar fungerar som en magnet mot problem. Till råga på allt lider jag av lathet, viss førrvirring och en obotligt glømsk hjærna.

 

Så ser jag på mig sjælv. Som någon som ær dømd att misslyckas. Jag kommer ej komma långt i livet iaf. Kanske kroppsligt, dær finns inga hinder, jorden runt skall jag fara! Men i alla andra hænseenden ær jag en førlorare. Nær jag væl stupar så har jag inte en enda væn jag kan ringa om jag skulle behøva - och detta har samhællet tvingat mig att hålla tyst om. Før erkænner man høgt att man inga vænner har, då har man misslyckats. Då ær det ett betyg på att man ær værdeløs som mænniska. Vad har man før behållning av livet då, nær livet som beskrivs ovan ær såhær miserabelt? Du har inga vænner och du ær inte bra på något. Vad får jag ut av att leva, fortsætta gå opp varje dag? Vetskapen om att bara ca 4 personer skulle sakna dig om du førsvann, och de ær din familj. Tanken har slagit mig många gånger, och jag kanske ær mer medveten æn de flesta om vad jag faktiskt KRÆVER før att må bra. Det førsta ær en førælskelse i livet sjælvt, sådær som det var i børjan av ett førhållande, bubbligt och nyfiket. Tænk att livet ær ditt livs kærlek. Du behøver inget mer æn det. Du lever før din skull.

 

Det sorgliga med att leva så ensamt som jag faktiskt gør ær att jag ofta klænger mig som ett plåster på de få mænniskor jag ændå har. Jag ær øverdrivet øverdådig. Allt det jag tænker, ser och upplever har jag ingen væn att dela med, så pappa, mamma och Amine får vara dær och prata med mig. Hade jag dæremot inte haft dem, hade jag nog inte haft ett enda samtal om dagen, førutom med mina væxter då førstås. 

 

Jag hade ett rikt liv, det kan jag tillstå. Men någonstans på vægen tog jag och vænde denna farkost och kørde den rakt ned i diket.