Julia Teddy

jag vaknade och det spratt till i livsnerven. hujedamej akta er för mig på morgonen. iallafall när jag är sådär glad så sticker det nog lite i folks ögon. morgonpigga personer som e trevliga dessutom. dagen gick och jag kände ett styng av ensamhet. trots att jag sitter och finns till och e mitt allra trevligaste jag så är det inte ett så socialt jobb jag har, ingen vill ansluta till en långdiskussion. alla meningar jag formar i huvudet och de nya tankar som bildas under en dag och hur jag känner och vad som händer, ja, allt det får jag sitta och ruva på ensam. så jag bestämde att idag skulle bli en ringa-runt-dag. pappa var första offret. han jobbade och va ändå sitt bästa jag. den människan e ju förjävla bra. puss! sen gick ännu en tid och slutligen tickade sista minuten på arbetspasset och jag kunde börja genomföra min aktivt-motarbeta-ensam-plan. för jag är ju absolut inte ensam. ni finns ett samtal ifrån. så ringde jag frida. kalas! hon var lite upptagen med att fika med vän men jag fick iallafall slänga iväg några ord. i nästa andetag tog jag och ringde anna. hon var så fin och var på väg till äventyr hon också, så länge varade inte det samtalet heller. sen ringde amine. tjattrade som en liten fågel och pussarna och saknandet...

sen gick JAG på äventyr, ja, inte långväga precis, runt hörnet, och inte för att träffa en kompis heller. då händer plötsligt något fasansfullt som fick mitt kaninhjärta att slå dubbelvolt och tårarna att falla värre än niagarafallen. en gubbe ramlade på trottoaren och slog i något väldigt. jag var andra människa på plats och han som kom dit först försökte prata med gubben, men fick inget svar. jag stod som vanligt förstenad. jag kan aldrig röra mig när något hemskt händer, så snälla händ inte omkring mig! tredje personen vände gubben och då ser vi hur hela huvudet är nedblodat. jag stammar fram några meningar om att ringa ambulans och plötsligt gör person nr fyra det. jag kunde inte ens numret!! så inkompetent och hemskt! när faran väl e framme står jag där från sverige och kan inte numret. som tur e så kommer ambulansen och när jag går därifrån e jag helt skakis och måste sätta mig. då ringde jag hon som alltid finns där oavsett vad det gäller. jag ringde såklart clara. hon kan få en att glömma bort det mesta. så hade vi ett jättebra samtal och dagen avslutades ändå så himla himla bra.

 

tack för att ni finns. tack för att ni vill prata. kommunikation är det absolut viktigaste som finns och det som man alltid borde sätta i främsta rummet. ta bort telefonerna,ha kvalitetstid utan att sitta och knappa när ni "är" med någon - FAST svara alltid när jag ringer. :-) då är det okej att ni har teflon. jätteOK. tacksam e ja!

 

vill ni bli offer för min attacker imorgon e det bara att skriva numret i kommentarerna här nedan.