Idag stod äventyr på schemat. Ta färjan över Viktoria till en ö och hälsa på handikappade och bada. Åkte två timmar i matatun först och fick vänta på färjan en timme. Vaknade bryskt ur vår fina äventyrsbubbla när en förståndshandikappad pojke blir misshandlad en meter bakom mig där jag sitter i skuggan av ett träd och njuter av utsikten. En meter bakom mig använder en kvinna ett skärp och slår pojken det hårdaste hon kan. Det är som en dröm. Jag flyger opp, samtidigt som allt går långsamt, springer gråtandes till de andra och undrar vad fan det är som pågår. Gåshuden stiger på benen när tio andra samlas för att hjälpa till att slå. En använder en fyra meter lång stam/trädpinne och jag tror att de ska döda den förståndshandikappade killen. De är fan helt jävla störda. Jag litar inte på dessa människor står jag och tänker, de är alldeles för brutala och elaka för att jag någonsin ska kunna känna mig säker här. Denna bild av mannen med trädstammen har etsat sig fast på näthinnan.Vi går därifrån. Sätter oss och kollar på några andra dumbommar som försöker mura. Hade pappa sett NÅGOT hus, bygge, dusch, väg, tak, stege, trapp, bord i detta land så hade han vikt sig dubbel av skratt. Till och med jag kan mura, måla,bygga bättre än dessa yrkesmän. De är helt inkompetenta på vad som är deras jobb, de hade aldrig fått jobb utanför Kenya, och det är inte svårt att förstå varför allting går sönder hela tiden.Äventyren fortsätter. Folk skriker mzungu och säger att vi amerikaner måste hälsa till Obama. Alla står och småler åt oss när vi säger att vi är från Europa, de tror oss inte. "Européer är ju svarta". De ligger ungefär femtio år bakåt i tiden kunskapsmässigt skulle jag vilja påstå, det här är min åsikt som jag baserar på samtalen och ageranden av de jag träffat. Allmänbildning finns inte, de läser inte tidningar och ser aldrig på tv. Man blir chockerad av hur lite de faktiskt vet om livet. Sen åkte vi till en familj som olyckan har förföljt. De har sju barn, varav de fem förstfödda är psykiskt och fysiskt handikappade. Benen är typ döda sen födseln, muskler har förtvinnat, de hasar sig fram på rumpan med hjälp av händerna som drar, utan underkläder i sanden, djur och smuts är i hela underlivet. De har inte råd med blöja, och byxor blir för krångligt när de bajsar och kissar på sig. Så de får kräla bland skiten. Huset har Joseph byggt åt dem, de får ingen hjälp av någon och har inte mat så det räcker. Handikapp ses som något fult här så barnen får sitta inlåsta, den äldsta är tjugo, han har varit inlåst så länge. De var visserligen psykiskt störda innan, men det lär ju knappast bli bättre av att sitta inlåst som ett djur. Denna värld är brutal. Den är inte nådig. Och tillhör Sverige och Kenya samma värld verkligen?Vi åkte och badade i Viktoriasjön sen. Det var bara jag och Emma (en svensk tjej från Röda korset) som vågade bada. Så mycket bakterier och parasiter man kan få sjukdomar av. Men ack vad lycklig jag var. Det var så vackert! Blev glad till slut, herregud vilken omtumlande dag.Återkommer imorgon. Stor kram, behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Här hos Joseph och Joyce bor en liten afrikansk prinsessa jag är barnvakt åt. Joseph kallar sin lilla tjej prinsessa och sin stora tjej drottning. De är så himla fina. Josephs sinne för humor är enormt, vilken buspojke han är. Kommer sakna denna familj. 
Vi åkte till Kisumu Hotel och badade i måndags, jag, Klara och Amanda. Brännan får ju inte försvinna. 
Blir bortskämd med färsk frukt varje dag. Köper den billigt av kvinnorna på gatan. Två ananas för 4kronor, två mangos för 2kronor. Frukten är mycket godare och fräschare på gatustånden än inne på Nakumatt (typ ICA). Äter frukt varje dag, istället för vanlig mat. Sen läser jag böcker och skriver dagbok samtidigt. Livet!
Lilla äventyraren badar i Viktoriasjön.
