Julia Teddy

här sitter hon i ett fönster i Montmartre, oj jag mena majorstuen, och dricker vin och äter brie. utanför skriker måsarna o deras ulliga bebisar går nedanför. tonerna från den pittoreska franska konserten i litteraturhuset ekar fortfarande i huvudet. en norsk gatumusikant som startade sin resa i paris spelade på sitt lilla röda dragspel och var en sämre version av edith piaf, men känslan är lika intim när det är live. man går in och sätter sig och hamnar i sin egna bubbla, trollbunden av musiken med ögonen fäst på henne. det har alltid varit speciellt för mig, det där med musik. det kan skapa fred, tror jag, det är så mycket kärlek och även när tider är tuffa kan ett instrument ge sken av att det finns något större. det är upplevelsen jag får. att jag är delaktig av något större, större än ord och vapen. alla avväpnas där inne i konserten och det innersta kommer fram. jag är så utblottad. det var naturligtvis inga ungdomar där som fick känna på det. det gör mig alltid lika sorgsen. jag känner inte många i min egna ålder som är kulturella på riktigt, de må ha imagen men inte mycket mer. såna som läser böcker eller går på "urtråkiga spelningar". jag kan vara där jämt, och jag känner en samhörighet med alla de äldre för det finns ingen ålder. är det välgjort så är det, det är tidlöst och alla kan relatera. jag önskar så dant att jag fann någon som inte såg alla dokusåpor på teve, som enbart ser amerikansk film eller blott läser nytryckta verk. även de som arbetar på Munchmuseet och är konstintresserade bryr sig inte värst. det är tråkigt. kunskapen om alla de stora, moliere, vivaldi och monet kommer försvinna totalt med min generation. och här sitter jag uppklädd till det grövsta, med rött läppstift och naglar, som imagen tillber, i mitt fönster och drömmer om svunna tider. då det var kulturrevolution. tänk om man hade levt då. 

hej. idag har jag läst ut min allra första bok (494sidor) på norska. det känns helt fantastiskt. jag skrev och tackade Liv för upplevelsen, att hon lånade ut boken, och sa att den var sorglig men otroligt kärleksfull. livet är så himla fint. jag blir hög av sånt här. att få läsa. kunna läsa. det går inte en dag utan att jag tackar livet för att jag har synen i behåll. vi borde känna mer tacksamhet och värdera det vi har, istället för det vi inte har. jag tror alla avundas alla lite, och livet är inte lätt. men med rätt sällskap så tror jag tillvaron blir enklare. nu är det faktiskt bara liv och amine som delar mitt liv. det kan kännas ensamt ibland, men när jag tänker på att jag faktiskt har dem här (oftast) så blir det enklare. och med böcker att sätta näsan i bryr jag mig inte så mycket, då trivs jag bäst här med alla nya ord och ett helt språk som måste utforskas som vore det en skattkarta till paradiset... för mig är det ju det, och skatten kommer jag få njuta av sen när jag verkligen kan skriva långa brev på norska och inte bara små meningar som jag gör nu. 

idag fyller den där karln år. ni vet han som e en av de få jag gillar att shoppa kläder med, som byggt ett hus själv, som man kan komma hem till med en kanin ena dagen o bara be bygga ett kaninslott åt kaninskapet, som varje helg kommer hem med wienerbröd för det viktigaste som finns är en fikapaus o som gillar att släppa loss ibland när kroppen tillåter o dansa en hel kväll lång? ni vet han. min pappa. min pappa som jag skryter om för både vänner som okända. den där fantastiska karln som lärt mig att uppskatta de små sakerna i livet. som att åka på äventyr i skogen, plocka bär, sten, granar, svampar o skjuta på blommor o räkna hur många djur man kan se på en kväll.  som jag kan sitta helt tyst med hur länge som helst o ändå va fullkomligt harmonisk med, speciellt när de åskar. o som åker långa vägar med mig i bilen o som skrattar när jag dansar helgalet till högsta volym ena sekunden o i andra slumrar lika gött som hönan agda själv. pappa. pappa som hela tiden är aktiv förutom när han sover middag. idag fyller du ju år! jag ringde dig igår precis samtidigt som du slagit mitt nummer o frågade hur exalterad du var inför den stora dagen. de va ett lagom medelsvalt pirr, jag tror nog att jag var mer spänd än du. och idag har jag sjungit för dig, blåst såpbubblor och sitter för tillfället med en kaffe o bakelse o bara är där hos dig i tankarna o firar (o via bilder som mamma skickar). jag önskar så dant att jag kunde blåst ballonger för dig o gett dig frukost på sängen, men de får vi ta ett annat år, för länge leve du! må du leva i 100 år. hurra hurra hurra hurra! 

jag såg just ett rött hus med vita knutar

idag köpte jag en gurka för 16kr o den va inte ens särskilt god. åt opp den ändå men asså de va inte så mycket njutning. imorgon blir det gratismat på jobbet som vanligt så då brukar jag häva opp en hel tallrik. mm. de e såå gott. 

äter i genomsnitt 1oenhalv gurka om dagen och har gjort det i två månader. mitt beroende av gurka, som startade för några år sen, har nyligen nått nya oanade höjder. i dont know when to stop... när bör man söka hjälp? 

omtanke är att stuva ned lunchen i boxen när man är stressad på morgonen. det är också att hämta en kopp kaffe åt arbetskamraten. så tack för att ni tänker på mig. det är de där små sakerna som helt enkelt avgör allt. du behöver inte ordna ett smärre kalas åt någon för att visa att du finns där, en liten handling kan visa så så så mycket. känslig som jag är så sitter jag nu och gråter av tacksamhet i Munchmuseet lilla kantina. vi firar även 16/29 med sol idag, så fantastiskt! alla hejar hejar på mig!! och det närmar sig slutet på denna jobbmånad! ni ser, det får framåt!!! det är tydligen inte ens lovligt att jobba så många dagar i sträck här, men vad gör man inte för pengarna. en till kaffe på det här så är man igång igen! pussar!