Julia Teddy

Det finns så mycket plats att vara på. Alltid får man plats någonstans. Vi människor är så små, men så stora inuti. Det gör mig så konfunderad ibland. Hur en liten människa kan rymma så mycket, vara så stor inuti. Rymma en själ lika stor som evigheten. Rymd. Hur får hjärtat plats med all kärlek egentligen?

På tal om rymd så har jag fått en alldeles egen liten fin lägenhet. Eller, inte än, kontraktet skrivs på onsdag. Lägenheten har jag döpt till Stjärnan, för mitt bo är lika stort som rymden.
//Jk

För att få fler synapser mellan hjärnhalvorna har jag på senaste tiden skrivit med vänster hand när jag egentligen är högerhänt. Jag har även försökt lära mig morse flytande. Igår när jag gick min dagliga promenad utmed skogsbrynet försökte jag mig på att gå passgång också. Det är ju oerhört nödvändigt att kunna använda båda sina händer om jag i framtiden blir konstnär eller författare. Det är ju också viktigt att kunna ett så universiellt språk som morse, och att kunna kommunicera med långa och korta toner är ju bara hyperhäftigt. Att gå passgång var dock en utmaning (dansmotoriken har jag ledigt från) och samtidigt var det den fulaste rörelse som jag någonsin gjort. Hehe.

Hur många nya synapser har då bildats kan man ju undra? Förs informationen snabbare från ena sidan till den andra nu efter hård träning?
Neeeej.... Jag får nog börja med korsord också tror jag.
Tänk fina tankar
//Jk

Jag vill hembära en vördsam tacksägelse till fantasin som är så billig i drift och inte behöver skor att vandra i, utan tar mig överallt både i vaket tillstånd och när jag sover. Det är nog även på tiden att be om ursäkt för allt spring i tid och otid bara för att jag inte orkar ta på mig skorna och kroppsligt bege mig dit jag vill; understundom nästan utnyttjar jag tillgången tror jag. Men ärligt talat, oftast bär fantasin mig vart jag vill på ett sätt som skorna inte kan.

Emellertid är de tillsammans sanslöst oslagbara; jag bara älskar fantasin och verkligheten, tillsammans fulländar de mitt liv och gör tillvaron sagolikt drömlik.
//Jk

Gudomligheter i grekisk och kinesisk mytologi har gröna ögon, precis som jag. Faktiskt så sa en pojke en gång för några år sedan att jag såg ut som en grekisk gudinna, men inte visste jag att han syftade på de gröna ögonen då :) Tydligen äger mitt ansikte ett par ögon med världens ovanligaste ögonfärg (iris). Det är tur att de inte är havsblå så man drunknar i dem, bättre med gröna likt skogen, så man kan gå vilse. Brukar göra det ibland när jag kollar i spegeln och möter min blick. Då vet jag inte vart jag ska, spännande! Som man säger; Herrens vägar äro outgrundliga. Fast jag är ju i allra högsta grad en kvinna, så låt oss ändra till: Damens vägar äro outgrundliga. Amen to that ! Puss
//Jk

Jag bor i mitt huvud. Det är fint inrett. Hyran är låg och eftersom att jag bor där ensam kan det bli rätt tråkigt och ensligt ibland. Som tur är har jag fönster så jag ser livet utanför min lilla värld. Vissa har fönster men ser inget ändå, medan andra bor utan fönster men ser hur långt som helst.
Jag har tänkt mycket på världar idag. Jag har huvudrollen i min värld, men i alla andras världar har jag blott en liten biroll. Det ger perspektiv på saker och ting. För man kan inte ta sig in i någons huvud, att en annan människa gästar mitt bo är en hägring. Således är vi dömda till ett liv i ensamhet. Däremot kan man välja att inte bara bo i sitt huvud, utan öppna ögonen och kika ut! Mötas utanför kroppen. Ibland behöver man ju inte ha huvudrollen i sitt liv.
//Jk

Jag vet att jag snart är vuxen och passerar gränsen för tonåring och hamnar någonstans i mitten. Jag är i gränslandet just nu, och där trivs jag. Jag är både barn och vuxen, inte för att det spelar någon roll. Jag märker det på så många sätt och jag ser verkligen fram emot livet. Siffran spelar ju egentligen inte så stor boll, det som räknas är livet. Nu har jag levt så länge så jag får stora badhandduken när jag glömt hämta ny handduk och skriker ifrån duschen, jag dricker flera koppar svart kaffe om dagen och äntligen har jag investerat i mitt första riktiga pärlhalsband! Så långt har jag levt för tillfället. Pärlhalsbandet är en symbol för mina sjutton och ett halvt.

Jag kommer inte att ta av det.
//Jk

På sommaren tar jag ledigt från det mesta. Sommaren älskar jag därför. Jag kanske verkar avskärmad, det är jag, men samtidigt är jag så tillgänglig i alla mina sinnen. Där är allt vaket och öppet. Tillfällen tas om de är enkla att fånga, om jag tappar något en dag fångar jag dagen i nästa. Tingen utstrålar harmoni och jag absorberar det. För sommaren är min tid, det är då jag lever med blommorna. Jag skulle inte trivas bättre på något annat sätt. Gör sällskap med glädjen, det är ett trevligt sällskap, det är som en regnbåge, X:et på en skattkarta, ett barndomsminne eller en hemlig förälskelse... Sällskap med glädjen.
//Jk

Liv Dorotea Elén & Julia Teddy Elisabeth

 
 

Jag tänkte berätta i kronologisk ordning om vad jag haft för mig denna helg som identifierar mig som den autodidakta livsnjutare jag är. Helgen började faktiskt med att jag fick och besvarade ett franskt inlägg från Christel, vännen som Eve bor hos. Så flott! Sedan jag plitat ned de franska fraserna begav jag mig till Melkes med mina päron och åt alldeles underbart god mat, och därefter flanerade vi bland husen och haven och festade till tillvaron lite mer med jordgubbar och smultron. Så började denna dag med blommor i håret på dop för Liv. Det är bland det bästa jag vet att hålla i en sån där liten prinsessa. Nu när mörkret snart omsluter vårt land äter jag ananas och läser i min etymologiska ordbok som jag finner särdeles intressant. Finfint!

Så tänkte jag i alfabetisk ordning berätta om mina fem favoritsaker just denna elfte juni. Ananas, Frida som nu fått sina "barn", Kvällar utan slut, Mamma, Projekt Runeberg.
//Jk

P.S. Bilden i vänstra hörnet, har nästan lärt mig att kolla i kors med ögonen! D.S.

Jag har levt under ytterligare ett ypperligt fabulöst solvarv, den förste till den andre. Magiska dygn som jag var vaken från halv fem på morgonen till sex/sju på morgonen därpå. Under dagen fanns en förbittring som sedermera transformerades till världens bästa lättnad. Livet är gott. Jag åker skjuts på en sjufärgad väg, regnbågen, först regn sedan sol således en regnbåge och i slutet en stor skatt. Jag är hyper och har det bra. Mer än detta behöver man inte kännas vid.

J'aime
//Jk

Veckans sju dagar, världens sju underverk, regnbågens sju färger, de sju dödssynderna, sju sorters kakor. En kaka för varje dag som med människans största bedrifter och olika färger blir till en smaksensation värd att dö för. Jag ♥ kakor. Som min syster och jag brukar säga: "Baby where’d you get your body from? Tell me where’d you get your body from. I got it from the cookies. I got it from the cookies".

Marie Antoinette, din fåntratt, i en sak hade du rätt: "Om folket inte har bröd kan de ju äta kakor!"
//Jk

Det dansar därute, som en hel liten lekande värld av diamanter med spelande färger. Älvorna väcks åter och bäckarna låter som att de gråter. Solen ler och jag ser. Fågelungarna lämnar boet och jag har aldrig förr mer innerligt önskat att jag vore en poet. Träden har sjuttioelva nyanser av grönt och jag tycker det är så jävla skönt med så fin luft i varje fortsättning på liv som åker genom mina lungor.
Nu tänker jag återge Victoria Benedictssons ord: "Om ett år skall jag kanske minnas denna helg på samma sätt; jag menar med något av en stämning, som nu ligger i sin puppa, och som först när verkligheten inte mer finns till får vingar".

Jag lever för det här, att uppskatta saker...
//Jk

Om jag inte kan se fåglar dansa i vinden. Fiskars pärlemorskimrande fjäll glittra i vattnet. Bevis på evig kärlek ett vandrande gammalt par med händerna i varandras. En annan människas ögon glittra som solsken på havet. En åker mot en fjärran belägen horisont vart man än blickar. Åsynen av ett bibliotek. Jag suckar högt mitt i mitt vemod. Hur egoistiskt det än må klinga i öronen så är min främsta rädsla här i jordelivet att bli av med synen.

As I have said before: om jag blir blind vill jag vara gammal och vis, så vis att jag lärt mig att leva ett liv utan att se livet. Till dess går mina ögon på sparlåga, och jag försöker uppskatta dem så mycket jag kan. Precis som allt annat. Inte skall man gråta salta droppar, det hjälper inte, de gör bara såren ännu större.
//Jk

Vinden leker med mig. Sliter tag i mina ben och försöker få omkull mig. Jag bara stampar hårdare på asfalten och skrattar. Mig kan du inte få med dig! Då försöker han, vem det nu är Östan eller Västan, att slita och dra mig i håret. Det känns som att bli fönad fast mycket bättre. Ibland är han så stark och jag så svag så han råkar få med sig en arm eller ett ben. Då känner jag hur friheten sipprar i varje del av kroppen. Jag lyfter! Fast aldrig att han fått med sig mig... Jag bara skrattar, det finns inget slut. Jag håller mig kvar och önskar i hemlighet att jag följde med till hans värld. Där oppe. Var kommer vinden från? Vem är vinden? Who cares? Jag älskar dig! ♥

//Jk

Kollade genom kameralinsen och såg ett kök. I köket fanns en tavla med en parafras av en Edgar Degas, signerad Jk. Påskliljor i full färd att leva. Sedan i ett fönster såg jag köket reflekteras. Två kök i ett kök. Så himla fina bilder genom en kameralins.

Åt andra hållet. Om man tittar genom kameralinsen, genom irisen in i huvudet. Där förundras hjärnan över de fina sakerna och andra ting. Där arbetar (istället för min syster och mamma som lagar mat och mättar magen) celler med näring som mättar tankeverksamheten. Ibland vill jag ta kort på hjärnan. Där finns de allra finaste bilderna.

Just nu tänker jag på hur Mario Vargas Llosas bok Bockfesten ter sig, huruvida Urania och Uranita är samma person och om den är en lika seg roman som Andningsgunga (författad av en annan nobelpristagare)?

Tänk bra saker.

//Jk

Allt som är framför är framtid, allt som är bakom är historia. Så för väldigt länge sedan (allt är ju relativt), åkte jag buss. På bussen gick tankarna i förväg och jag vet vad jag måste göra i framtiden. Det är så härligt med flygande tankar. Jag har aldrig testat att flyga matta men jag tror att flygande tankar slår det med hästlängder. Tankarna är ju vem man är. Igår gick tankarna i förväg och jag vet vad jag måste göra.

Tankarna är jag.
//Jk

Jag älskar verkligen människor, och damiskor. Är det inte det bästa påfundet universum skapat? Tusan, bättre än syre ibland! Blir så himla glad av så många här i världen. Roliga, snälla, omtänksamma, rara, uppoffrande, ironiska, kärleksfulla, avundsjuka och alla andra superba adjektiv som finns. Jag älskar folk för det finns inte något adjektiv som inte passar in på någon. Alla är något och just det är så fint med den personen (oftast).

Så många individer det finns att upptäcka, så många man vill vara vän med. Jag måste våga vara vännen. Vänner är tillsammans fast mindre ensam.

När jag gick ut från det Högre Allmänna Läroverkets portar efter en lyckad fransklektion såg jag ut som en jordgubbe. Tack vare mina underbara, bästa vänner. Med mitt gröna band i håret och deras härliga pussiga munnar som lämnat läppstift kvar på min kind såg jag nog mest ut som en solvarm jordgubbe. Så himla god. Det är jag.

Förresten, (detta kommer låta klyschigt men är så himla sant) mina vänner är som luft för mig, alltså jag skulle inte kunna leva utan dem ♥
//Julia-Teddy

Jag förstår inte varför TV ber om ursäkt för tillfälliga avbrott, men aldrig för de ordinarie programmen.
 


Jag älskar att lära. Jag såg på rapport för en stund sedan. Där lär man sig inget. Det var mest folk i Libyen som sa att de skulle döda Khaddafi. På nyheterna eller rapport lär man sig inte så mycket bra saker, de tar mest opp mord och tråkiga saker som händer i världen. Annat är det med TCM, Sky News, Animal Planet eller TV 5 Monde som är en fransk kanal. Dessa är mina favoritkanaler och på dem lär jag mig massor. Men allra mest lär man sig ur böcker. Naturligtvis.

Jag skall gå och läsa ur min Atlas nu. Teve är ju bara död på nyheter och serier som förslöar oss. Trött på teven.
Intelligens!
//Jk

Solen skiner och jag har fått en spegel i mitt rum som speglar solen i alla mörka hörn. Då lyser flera solar. Utomhus lyser blott en, och där får haven vara speglar, antar jag. Solen utomhus är enorm och lyser opp en hel värld. Jag brukar följa den ibland. Går ut och går och går bara där det är sol, vänder på stegen om jag skulle möta skugga. Idag är en sån dag. En lyckans dag. Där jag bara följer solen och skugga vet jag inget om. För nu har jag en spegel i mitt rum, så där finns aldrig mer mörker.

Ibland kan man tro att mamma är solen och jag spegeln. Det får man tro. Nu ska jag på äventyr med henne!

SOLSKEN
//Jk

Jag vet vad vänner och familj är till för. Jag har förstått det nu. Förutom att ha någon att skicka julkort till eller gråta tillsammans med eller bara ha för att ta hand om varandra så finns det en till grej de är skapade för. Nämligen till att ta emot all den överflödiga kärlek man har. Jag förklarar: de gör så att man först och främst känner kärleken, sen står de där och tar emot den (så att det skipas lite rättvisa mellan). För av de nära får man så mycket kärlek så man inte vet var man skall göra av den helt ensam, man känner att man måste ge bort lite. Så då får de nära det, de får tillbaka det de egentligen varit med om och skapat.

Någon sa att jag var en ängel. Då sa jag att: Det är bara för att du och mina andra vänner är mina vingar. Utan mina vänner skulle jag ju aldrig kunna flyga.

Alla är vi änglar. & när vi dör så får vi bo i himlen om vi vill.

//Jk